fallen angel

(v

Titta vilken underbar bild jag hittade! Det strålar sommar om den :)
Då har veckan börjat om på nytt med fantastiskt väder. Man blir på helt annat humör. Det är konstigt vilken inverkan vädret har på en. Man blir mycket tröttare på hösten, åtmistone blir jag det och jag har då lätt för att hamna i små dippar. Kommer på mig själv ibland med att tänka riktigt jävla negativt och nedlåtande om saker och ting, bl.a. mig själv. Hallå? Är det vädret som spelar in eller vad är det frågan om? Varför känns det helt plötsligt som att allt går emot en. Det går i princip så långt att jag ändrar min livssyn. Varför går man runt och mår kasst för att det regnar och slaskar? Världens sämsta idé, seriöst. Vem kom på den? Men jag älskar vår och sommar. Kan inte sticka under stolen med det och jag tror (inbillar mig?) att jag blir en gladare människa och jag brukar alltid skylla på att det har med ljuset att göra. Så. Nån som har en bra idé om hur man gaskar upp sig och behåller den positiva inställningen under vinterhalvåret?
Idag har vi haft en diskussion inom medicinsk etik med en allmänläkare. Ganska intressant! Vi tog upp frågor som rörde Downs Syndrom, dödshjälp, Placebo-läkemedel och hantering av patienter som inte önskar berätta om sin sjukdom för anhöriga. Det är svåra etiska frågor att ställa sig inför och ta ställning till. Men kul att diskutera! Och man kommer säkert ställas inför någon av dem i jobbet.

(v

Sitter i soffan och latar mig. Anatomiboken och anteckningsblocket ligger framför mig, inte velat röra boken sen efter seminariet men nu krävs det att gå igenom lite gammalt material och nytt inför nästa vecka.
Städade akvariet i förrgår. Mitt akvarie har drabbats av nån sjukdom som hela tiden återkommer, tror faktiskt att det är flera stycken. Det yttrar sig som vita prickar ibland (troligen vita prick), fjällförändringar eller något som liknar fenröta. Det pendlar, men för några dagar sen upptäckte jag att en av mina sjuka fiskar hade fått ett stort köttsår på ena sidan så då orkade jag inte hålla mig utan fick be mamma ta bort den. Jag hade inte hjärta att göra det! Dom är som små barn för mig. Hade redan frågat Gustav men eftersom han har ganska mycket att stå i så fick mamma rycka in istället. Ja, jag vet att jag är lite drölig men nu är det städat!
Vilket tråkigt väder det är ute då! Va ute hos hundarna förut och det är riktigt surt. Det blåste göör kallt! Jag skulle egentligen ha jobbat idag men Madde tog den istället. Behöver lite andrum. Sitter och glor på tv nu, har i princip inte gjort något vettigt idag. Tänk hur det blir, men det är väl en del av andrummet jag efterfrågat ;) Myst lite med Gustav som vid halv 2 åkte iväg till Backsjöbotten för att titta på nån dikning han så småningom skulle göra. Han är helt fantastisk. Jag är så glad att han finns för mig :) Så. Nu ska jag läsa lite på mina gamla anteckningar och kolla in kurstorget. LAATMASKVARNING!

(v

Mitt första seminarium avklarat! Det gick finfint, vi hade det igår. Jag kunde svaret på i princip alla frågor och jag svarade på de frågor som ställdes till mig. Vi har en lärare som heter Dick, han är verkligen grym och perfekt som föreläsare. Han bor och verkar för det mesta i Göteborg så han pendlar till Karlstad. Då snackar vi 2 timmar och 40 minuter enkel väg. Pust! Han är i alla fall cancerforskare, hur coolt är inte det, och har pluggat halva vägen till kirurg för det var hans plan från början men han stannade på cancerplanet. Otroligt kunnig och hans föreläsningar är lärorika! Sen har vi som bekant en föreläsare i denna kurs som är något sämre, men tillsammans funkade de ganska bra. Vi hade båda på seminariet. Så skönt att ha det gjort!
Åkte med mormor och morfar till och från Karlstad igår. De skulle på sjukhuset och träffa teamet. Fy. Det gör så ont i mig. Vi pratade lite igår. Domningar under fotsulan, slem, ännu mer salivproduktion än vad hon redan har, trötthet, sjukkänsla i kroppen, olustighet i psyket och senast idag; stickningar i händerna. Alltså, det här händer verkligen på riktigt! Nedbrytningen har startat. Och personlighetsförändringar, hon är inte längre densamma. Det skrämmer mig nåt så otroligt. Det är rena mardrömmen, hur kan det ha hänt och vem har bestämt att det va såhär det skulle bli? Ibland blir jag helt förstörd av att vara där och inte höra riktigt vad hon säger, se henne dra papperstuss efter papperstuss och torka sig runt munnen med för att salivproduktionen är så stor. Hon har svårt att svälja. För att inte tala om hennes jämmer, det är någonting som hon inte kan kontrollera, och som bara kommer ut även fast hon inte vill. Kan inte föreställa mig hur det skulle kännas att ha det problemet. Jag saknar henne ibland så jag håller på att gå åt, för det går inte längre att prata och diskutera med henne, det är inte alls på samma sätt. Dels så orkar hon inte svara mer än ja eller nej och dels så finns det inget riktigt engagemang i henne, alltså det är fruktansvärt jobbigt att se. Hon har ju varit precis raka motsatsen innan, då ville hon veta allt och hon pushade mig verkligen i skolan. Det finns liksom inget engagemang kvar. Det finns inte längre någon gnista, det syns i ögonen. På största allvar.. Hon har accepterat att det inte finns någon utväg. Igår satt hon helt oberörd i baksätet på Lantmännens parkering och tittade stundtals ut genom fönstret, stundtals på mig i backspegeln och gav mig svar på mina frågor. "Vi får ta det för vad det är", sa hon.

(v

(v

(v

Asså, vad det har hänt grejer i år. Jag satte mig precis vid gamla datorn (har härjat runt på bärbara datorer senaste tiden) och slog på spotify, nån söt, kärleksfull sommarlåt som ger ett sånt där lyckorus. Kikade igenom bilder från studenten, studentbalen, studentkonserter, skolan innan studenten, Tunisien, vårbilder och några av de få sommarbilder jag har tagit. Har varit väldigt dålig med kameran i sommar, men nu uppstod det här härliga lyckoruset. Alla minnen från estet, från de gånger vi tjejer i "gänget" har träffats, de gånger vi varit utpå, små små stunder av bara snack, pirr i magen, sol och lycka över att ha slutat gymnasiet. Och så var vi fria, sommaren gick och nu är vi alla på olika håll. Är det inte konstigt, va fort det går och tänk att man aldrig riktigt ska vara förberedd? Typiskt! För även fast vi anser att den här förändringen är fullt acceptabel och alla vet att gymnasietiden är över så känns det lite tomt. Inte konstigt, att sluta 9:an var också en pers, åtminstone för mig. Varför skulle det vara annorlunda med gymnasiet, det handlar ändå om tre år då man lärt känna nya människor, en del riktigt väl. Jag älskar mina vänner och bekanta :) Jag älskar när de kommer fram, kanske stannar några minuter extra för att prata och berätta vad som händer och hur de mår. Jag blir så lycklig. Jag är så glad när jag tittar tillbaka på alla bilder. Det har varit så fantastiskt roligt, inte alla gånger, men för det mesta. Vet inte varför jag är så nojjig nu :)

Idag har jag haft min första tenta! Cellbiologin avklarad. Den gick snabbt, jag var klar efter ca 45 min och vi hade 5 timmar på oss. Då inväntade jag, Tina och Sara de andra tjejerna och åkte in till Karlstad för en fika innan tåget hem för mig och Madde skulle gå. Eftersom SJ-tåget var inställt så var det ersatt med buss (skräll). Jag, Madde och Markus, en kille i klassen, satt och pratade beteendevetenskap hela vägen till Arvika och efter att Markus lämnat oss fortsatte vi vår diskussion till Charlottenberg. När jag kom hem fick jag åka huvudstupa ner till Adolfsfors med Bengts nycklar och sen åkte jag och mor till Lantmännen för att införskaffa hösalt och saltsten. Gustav var här igår och hjälpte till att köra in hö, så nu är det äntligen inne. 4 ton tror jag bestämt att det blev? Brukar vanligtvis få in 6 så det är lite fattigt i år. Va överlycklig för jag fick köra morfars Valtra med hökärran :D

Nej, nu bjuds det på lite minnesfyllda situationer här nedanför.

(v

(v

(v

(v

Söndag igen då! Knappt brytt mig om söndagar i sommar, de har känts som vilken annan dag som helst. Men när jag kikar tillbaka på mitt föregående inlägg så har jag självfallet hyllat helgen. Inser bittert att den nu är över :P Måndagsångest. Fast det känns rätt lugnt den här gången, har varit med om värre :) Jag tror faktiskt inte att måndagsångesten kommer bli som förut. Det känns just nu som att studierna på universitetet är lite mer på mina villkor. Det är delvis sant, men sen finns det en plan att följa, ett visst tempo som man inte får sacka efter i för då ligger man risigt till. Men som sagt, tror att måndagsångesten kommer bli på ett annat vis nu - till det bättre.
Då ska det bli en liten resumé av helgen. I fredags tog jag det bara lugnt, verkligen hur lugnt som helst, slutade tidigt från universitetet och var hemma vid 2. Åt mat och satt vid tvn med laptopen i knät. Madde svängde in på gården helt otippat, sen kom även Rasmus och lite senare anlände även Gustav! Vi pratade och skrattade och såg på film. Pöjkera va även ute och skruvade på vår åkgräsklippare som inte ville sig riktigt. Somnade i armarna på mitt hjärta och vaknade vid 7 för då skulle han upp och gräva hos Peter. Sov vidare till halv 10 och började sen min dag med att köra in ved, gå ut och gå med våra tre "nya" busfrö (hundvalpar) och en tur till Charlottenberg. Fick tag i ett par jeans vilket egentligen inte var speciellt nödvändigt men dom var fina och förberedde mig för att åka bort till Börtan och visa upp busfröna. Ändrade planer, Gustav ringde och jag följde med honom och Peter upp till Tvällen på mat. Gustavs och Peters mat gick sammanlagt på drygt en tusenlapp och min på 250kr plus kaffe. Svindyrt men gott :) Kom till Maj-Britt, vi såg alla på film som slutade vid 12-slaget. Gustav åkte till Ch för att hämta hem folk, Peter åkte hem och jag och Eskil kikade på facebook tills klockan nästan blev 1! Då kände jag att det var mer än tillräckligt sent för mig.
Imorse vaknade vi vid halv 9. Mjölken hos Maj-Britt var slut så Gustav åt gröt med jordgubbsyoughurt och lingonsylt. Genomtänkt! :P Mamma kom vid 12 och vi åkte ner till Charlottenberg, fixade en rem till generatorn på Pontiacen, nya koppel till busfröna och jag köpte den efterlängtade blå adidaströjan som jag var avundsjuk på Martin för att han hade ;) Bytte några ord med Amanda och träffade på Rasmus och Gittan. Åkte sen hem, hämtade busfröna och åkte upp till Maj-Britt och Eskil. Det har varit världens underbaraste väder :)
Nu sitter jag ute på verandan i tofflor och min blå adidaströja och lyssnar på Katy Perrys Teenage dream. Giller't! Ska egentligen läsa cellbiologi - har inte rört boken på hela helgen! Så ambitös är jag, knappt tänkt på det. Känner mig inte så störd av det heller, det är det värsta, haha. Väntar på att Gustav ska komma istället.
Tittade i postlådan förut när jag och mamma kom tillbaka från promenaden med hundvalparna. Brukar för det mesta göra så, ifall det ligger nåt kvarglömt brev där eller så. Och ikväll gjorde det det.. Ett brev till mig, ett brunt, skrivet med fin handstil. Det var från Mona och Hebbe. En bild på mig och pappa, på min studentmottagning. Jag stod och hjälpte honom med hans telefon, brukade alltid få göra det, det var liksom standard. Va det något tekniskt problem med t.ex. telefoner och datorer så ringde han mig. Och där stod vi, utanför missionshuset. Jag med mitt plakat i ena handen, studentmössan på och försjunken i hans problem med hans mobil i andra handen. Han stod bredvid och tittade på när jag förklarade. Det var den 10 juni. Nästan en månad efter dog han. Det värsta är att jag inte har kunnat minnas att han var där, men nu kan jag faktiskt komma ihåg att jag hjälpte honom och få det svart på vitt - han var där. Det är det "senaste" minnet jag har av honom, det var sista gången jag såg honom i livet. Jag har nog aldrig varit med om en finare gest i hela mitt liv. Det rörde mig till tårar. Bara en enkel utskriven bild på fotopapper men texten Emmelie och pappa Stefan på studentfest i Fjäll juni 2010. Hälsningar Mona och Hebbe. Det har nog aldrig någonsin värmt så mycket. Vilka underbara människor det finns.

(v

(v