fallen angel

Mitt första seminarium avklarat! Det gick finfint, vi hade det igår. Jag kunde svaret på i princip alla frågor och jag svarade på de frågor som ställdes till mig. Vi har en lärare som heter Dick, han är verkligen grym och perfekt som föreläsare. Han bor och verkar för det mesta i Göteborg så han pendlar till Karlstad. Då snackar vi 2 timmar och 40 minuter enkel väg. Pust! Han är i alla fall cancerforskare, hur coolt är inte det, och har pluggat halva vägen till kirurg för det var hans plan från början men han stannade på cancerplanet. Otroligt kunnig och hans föreläsningar är lärorika! Sen har vi som bekant en föreläsare i denna kurs som är något sämre, men tillsammans funkade de ganska bra. Vi hade båda på seminariet. Så skönt att ha det gjort!
Åkte med mormor och morfar till och från Karlstad igår. De skulle på sjukhuset och träffa teamet. Fy. Det gör så ont i mig. Vi pratade lite igår. Domningar under fotsulan, slem, ännu mer salivproduktion än vad hon redan har, trötthet, sjukkänsla i kroppen, olustighet i psyket och senast idag; stickningar i händerna. Alltså, det här händer verkligen på riktigt! Nedbrytningen har startat. Och personlighetsförändringar, hon är inte längre densamma. Det skrämmer mig nåt så otroligt. Det är rena mardrömmen, hur kan det ha hänt och vem har bestämt att det va såhär det skulle bli? Ibland blir jag helt förstörd av att vara där och inte höra riktigt vad hon säger, se henne dra papperstuss efter papperstuss och torka sig runt munnen med för att salivproduktionen är så stor. Hon har svårt att svälja. För att inte tala om hennes jämmer, det är någonting som hon inte kan kontrollera, och som bara kommer ut även fast hon inte vill. Kan inte föreställa mig hur det skulle kännas att ha det problemet. Jag saknar henne ibland så jag håller på att gå åt, för det går inte längre att prata och diskutera med henne, det är inte alls på samma sätt. Dels så orkar hon inte svara mer än ja eller nej och dels så finns det inget riktigt engagemang i henne, alltså det är fruktansvärt jobbigt att se. Hon har ju varit precis raka motsatsen innan, då ville hon veta allt och hon pushade mig verkligen i skolan. Det finns liksom inget engagemang kvar. Det finns inte längre någon gnista, det syns i ögonen. På största allvar.. Hon har accepterat att det inte finns någon utväg. Igår satt hon helt oberörd i baksätet på Lantmännens parkering och tittade stundtals ut genom fönstret, stundtals på mig i backspegeln och gav mig svar på mina frågor. "Vi får ta det för vad det är", sa hon.

(v