fallen angel

Du är en av de allra bästa människor jag känner. Tålmodig, klok, ömsint, stöttande, aldrig dömande.
Det var du som var tryggheten och tillsammans med morfar utgjorde ni stabiliteten under min ångestperiod.
Du har gett allt av dig själv under hela min uppväxt, hela tiden.. Utan att kräva det minsta tillbaka.
Det var du som låg bredvid mig under 5, 6, 7 års tid och tröstade mig när mardrömmarna kom. Och det var jag som buttade till dig när du hade mardrömmar, eftersom jag själv vaknade och blev jätterädd när du lät sådär oroligt. Jag var rädd att det var du den här gången som var rädd och mådde dåligt.. Men det var ju alltid bara tillfälligt. Sen vaknade du till och vände du dig om i sängen och somnade om igen.
Allt är så himla flyktigt. Det där var inte ens längesen. Det var inte längesen jag började sova hemma, ändå var det ungefär 6 år sen. Ni var, på delad plats med mamma, de mest centrala personerna i mitt liv. Jag brukade drömma att du dog och då vaknade jag i en hysterisk gråtattack då jag knappt fick luft. Du var tvungen att öppna fönstret och hoppa över till min säng och hålla hårt om mig, länge, innan det gick över.

Det här är så himla vidrigt. Du är på sjukhuset nu. Penna och papper är ditt "säkraste" kommunikationsmedel. Det finns ingenting jag hellre skulle vilja göra än att ge dig en bamsekram och aldrig, aldrig, aldrig någonsin släppa taget. Jag skulle vilja hålla hårt om dig och säga att allt blir bra, att det snart går över, det är bara en fånig mardröm precis som när jag var liten. När slutade vi prata? När slutade vi leva som vanligt? Va det i juli, två dagar innan pappas begravning, när du fick diagnosen? Jag skulle vilja säga 'du ska inte dö', du ska ju leva i många år till. Hänga med på centret och ta en fika, simma i simhallen, hjälpa mamma att måla husväggen, skaka mattorna, gå på mötena och träffa Mona och Hebbe, prata syskonskvaller med Marianne och Lisa i telefonen, laga mat och ta emot Martin efter skolan, vara med på min 20-årsdag, höra om mina tentaresultat och frågor, uppleva barnbarnsbarn.. Jag vet inte hur jag ska hantera det som händer. Tiden bara sipprar ur händerna och paniken rent ut sagt överfaller mig ibland. Du ska ju inte dö, eller hur? Snart vänder det, tror du inte det..

(v