tisdag
Usch och fy, nuför tiden är jag en trött människa och jag giller't inte. Ändå lägger jag mig ganska tidigt på kvällen, väldigt tidigt ibland och vaknar av mig själv lite sådär halvoroligt vid 7, 8. Jag har tappat humöret igen. Jag mår lite halvtaskigt, känner mig orolig och trött. Gör som de flesta andra och skyller på vädret, men det är delvis sant. Det är ju ljust ute då men det är grått och slaskigt. Ibland snöar det, ibland är det uppehåll. Man vill liksom bara slita sig i håret när det börjar snöa igen. Man trodde att det skulle bli vår där ett slag. Efter påsk, då brukar den komma så vi får väl tro på det och längta lite.
Jag önskar så innerligt att vi kunde vara närmre varann. Jag längtar så mycket. Varje dag. Och jag tänker jämt. Hur skulle det vara att vara med dig vardagligt, att berätta och faktiskt dela saker med dig. Det händer bara inte nu. Vi hörs i genomsnitt några sms om dagen, ibland inte ens det. Ibland är det som om smsen är tidsinställda mallar mellan 8 och 11 på kvällen. Det är inte så att jag brukar bli hysteriskt galen, men ibland bara rinner det över. Det är som att det inte är någon skillnad på två eller fem veckor ifrån varandra. Ibland kan jag bara glömma det där men det går inte länge förrän det kommer tillbaka som knivhugg. Jag önskar att du förstod hur jobbigt jag tycker att det är och att vi kunde göra någonting konkret åt det. Att vi båda ville ge 100% för att få det att fungera. Men hur jag än vänder och vrider på det så förstår du inte och vill inte ta mer allvarligt på det än såhär. Det blir inte mer annorlunda än såhär? :/
För övrigt så är Walking in Memphis med Calle Kristiansson är enormt bra. Grymt svängig.
Jag önskar så innerligt att vi kunde vara närmre varann. Jag längtar så mycket. Varje dag. Och jag tänker jämt. Hur skulle det vara att vara med dig vardagligt, att berätta och faktiskt dela saker med dig. Det händer bara inte nu. Vi hörs i genomsnitt några sms om dagen, ibland inte ens det. Ibland är det som om smsen är tidsinställda mallar mellan 8 och 11 på kvällen. Det är inte så att jag brukar bli hysteriskt galen, men ibland bara rinner det över. Det är som att det inte är någon skillnad på två eller fem veckor ifrån varandra. Ibland kan jag bara glömma det där men det går inte länge förrän det kommer tillbaka som knivhugg. Jag önskar att du förstod hur jobbigt jag tycker att det är och att vi kunde göra någonting konkret åt det. Att vi båda ville ge 100% för att få det att fungera. Men hur jag än vänder och vrider på det så förstår du inte och vill inte ta mer allvarligt på det än såhär. Det blir inte mer annorlunda än såhär? :/
För övrigt så är Walking in Memphis med Calle Kristiansson är enormt bra. Grymt svängig.
(v
Kommentarer
Trackback
