tisdag
Just nu sitter jag och övar på NuKo. Det är fantastiskt roligt, skämt och sido.
Dagen har bestått av bl.a. kördag, försov mig imorse, missade frukosten och där kändes det liksom kört för mig. Det är det viktigaste målet på hela dagen och jag var och är verkligen i behov av det. Jag kan dock meddela att jag köpte frukost på City och överlevde! Jag, Madde och Stina sprang ifrån kl 2 och åkte hem. Kom hem, kände mig så fruktansvärt.. Ofräsch och illamående, psykiskt på nåt vis så jag slängde mig i duschen och drog sen igång med en storstädning av mitt rum. Det var dammigt, det låg fullt av strumpbyxor på golvet sen i helgen, jag hade ett berg med kläder på soffbordet, massa böcker överallt, soffan var täckt av hundhår, mitt golv hade hår överallt.. Mitt nattduksbord var täckt av halstabletter, papper och småsaker. Jag höll på att bli galen, rummet var som mig! Det såg och luktade lika vidrigt som jag kände mig. Jag slängde upp fönstret, rev ur sängen, dammsög i varenda vrå, dammtorkade, plockade kläder, sorterade böcker och papper, ställde undan universitetböckerna.. Orkar bara inte tänka på det.
Martin skulle till Valfjället. Jag erbjöd mig att skjutsa honom och hans kompis dit. Bjöd honom på kvällens liftkort och stoppade till honom lite fikapengar. Vi hämtade skidorna hos grannen och åkte iväg. Det kändes skönt att göra något som man vet att nån uppskattar. Kom hem och satte mig här vid skrivbordet för att läsa på NuKo. Har läst i ungefär en och en halv timme nu. Lyssnat på jazzmusiker på spotify, hur jag ska kunna känna igen skillnaden på King Oliver, Duke Ellington, Charlie Parker och Dizzy Gillespie är en gåta. Har läst på konstdelen också, kan det på ett ungefär. Bara för att jag säger det nu kommer jag inte kunna något alls imorgon.
Åhh, ibland mår man bara inte bra inombords. Jag kände mig inte så bra igår heller men dock är det skönt att vakna på mornarna och veta att man slipper tänka på det jobbiga som brukar komma på kvällarna. Bara fokusera på dagen. Fast så småningom så kommer kvällen. Det är inte alltid det är jobbigt. Sysselsätter man sig med massa saker så går det ganska bra. Bara det att jag tycker inte jag borde behöva göra det! Är det bra ska man inte behöva tvinga sig själv att göra massa saker för att hålla undan tankarna. Jag kan inte förstå varför det bara är jag som tycker att det är jobbigt! Hur kan man inte tycka att det är jobbigt om man verkligen känner något? Hur kan man nästan aldrig påpeka det? Varför är det så jäkla lätt för vissa att bara stänga av och "hitta på annat" och inte bry sig om hur länge man ska vara borta från varann. Då kan man inte vara så viktig. En sak jag heller inte kan förstå är varför man undanhåller små saker som gör mer skada än nytta att ljuga om. Frågade, fick en lögn till svars och avslöjade sen personen.. Att man ljuger om en liten onödig sak gör att man nånstans inom sig börjar tappa förtroendet för den här personen och undrar om det kanske finns något annat, större, viktigare, som personen ljuger om. När den sen säger att det inte finns något annat den ljuger om, då undrar man ju om den talar sanning eller om den ljuger den här gången också? Hur är det egentligen med uppriktigheten, samvetet, tilliten?
Dagen har bestått av bl.a. kördag, försov mig imorse, missade frukosten och där kändes det liksom kört för mig. Det är det viktigaste målet på hela dagen och jag var och är verkligen i behov av det. Jag kan dock meddela att jag köpte frukost på City och överlevde! Jag, Madde och Stina sprang ifrån kl 2 och åkte hem. Kom hem, kände mig så fruktansvärt.. Ofräsch och illamående, psykiskt på nåt vis så jag slängde mig i duschen och drog sen igång med en storstädning av mitt rum. Det var dammigt, det låg fullt av strumpbyxor på golvet sen i helgen, jag hade ett berg med kläder på soffbordet, massa böcker överallt, soffan var täckt av hundhår, mitt golv hade hår överallt.. Mitt nattduksbord var täckt av halstabletter, papper och småsaker. Jag höll på att bli galen, rummet var som mig! Det såg och luktade lika vidrigt som jag kände mig. Jag slängde upp fönstret, rev ur sängen, dammsög i varenda vrå, dammtorkade, plockade kläder, sorterade böcker och papper, ställde undan universitetböckerna.. Orkar bara inte tänka på det.
Martin skulle till Valfjället. Jag erbjöd mig att skjutsa honom och hans kompis dit. Bjöd honom på kvällens liftkort och stoppade till honom lite fikapengar. Vi hämtade skidorna hos grannen och åkte iväg. Det kändes skönt att göra något som man vet att nån uppskattar. Kom hem och satte mig här vid skrivbordet för att läsa på NuKo. Har läst i ungefär en och en halv timme nu. Lyssnat på jazzmusiker på spotify, hur jag ska kunna känna igen skillnaden på King Oliver, Duke Ellington, Charlie Parker och Dizzy Gillespie är en gåta. Har läst på konstdelen också, kan det på ett ungefär. Bara för att jag säger det nu kommer jag inte kunna något alls imorgon.
Åhh, ibland mår man bara inte bra inombords. Jag kände mig inte så bra igår heller men dock är det skönt att vakna på mornarna och veta att man slipper tänka på det jobbiga som brukar komma på kvällarna. Bara fokusera på dagen. Fast så småningom så kommer kvällen. Det är inte alltid det är jobbigt. Sysselsätter man sig med massa saker så går det ganska bra. Bara det att jag tycker inte jag borde behöva göra det! Är det bra ska man inte behöva tvinga sig själv att göra massa saker för att hålla undan tankarna. Jag kan inte förstå varför det bara är jag som tycker att det är jobbigt! Hur kan man inte tycka att det är jobbigt om man verkligen känner något? Hur kan man nästan aldrig påpeka det? Varför är det så jäkla lätt för vissa att bara stänga av och "hitta på annat" och inte bry sig om hur länge man ska vara borta från varann. Då kan man inte vara så viktig. En sak jag heller inte kan förstå är varför man undanhåller små saker som gör mer skada än nytta att ljuga om. Frågade, fick en lögn till svars och avslöjade sen personen.. Att man ljuger om en liten onödig sak gör att man nånstans inom sig börjar tappa förtroendet för den här personen och undrar om det kanske finns något annat, större, viktigare, som personen ljuger om. När den sen säger att det inte finns något annat den ljuger om, då undrar man ju om den talar sanning eller om den ljuger den här gången också? Hur är det egentligen med uppriktigheten, samvetet, tilliten?
(v
Kommentarer
Postat av: anki
<3
Trackback
