es3mu, en sista kort spontan
Lördagen efter studenten var jätte bra. Det var rep på musikskolan inför Hamnfestivalen samma kväll då vår, viljestarka, stöniga, förbannade men dock så fantastiska klass skulle göra vår sista gemensamma spelning. Just att detta skulle bli vår sista spelning som klass EsMu 2007-2010 var något som fanns i allas bakhuvud. Kvart i åtta var scenen vid Olssons brygga vår och vi började lasta upp och koppla grejer. Alla i klassen förutom Johanna fanns där. Vi är 23st och oftast ena riktiga oorganiserade, ostrukturerade muppar som gillar att vara med och styra i allt men den här gången, då visste vi precis vad som skulle upp på scenen, vad som skulle kopplas, vart allt skulle stå utan att någon ens yttrande ett klagande ljud. Disten på ena förstärkaren var paj så Victor fick i all hast skynda sig hem för att hämta sin distpedal men tro inte att det sabbade för oss. Vi var lite efter tidsplaneringen men inte ett enda panikstön hörde jag. Det var nog för att detta var vår sista spelning tillsammans. Vi hade koll på allt, vi litade på varann och tog det med ro. Jag måste säga att efter tre år av evigt tjat och gnat och gnäll så har vi kommit varann riktigt nära. Det märktes speciellt i lördags. Allt flöt på. Martin, vår mentor, berömde oss efteråt och sa "den här klassen har otroligt många viljor och ni har pratat i mun på varann ända sen ni började. Ni är hela 23 pers i den här klassen och det är väldigt mycket, men idag gick ni upp på scenen allihop utan att det blev det minsta kaos, ni ställde upp allt precis som det skulle va och bara körde gärnet!" Jag riktigt kände hur stolt han var över oss. Klassen som satt och pratade och betedde sig som barnrumpor på svenska och engelskalektionerna, som jämt varit oorganiserade under ensemblelektionerna, som alltid alltid alltid, på nästintill varenda lektion under tre år dragit de mest poängslösa ordvitsar jag någonsin upplevt eller kommer uppleva, klassen som till en början omedvetet gjorde skillnad på sångare och musiker vilket några älskade och började göra ordentligt mycket narr av, klassen som älskade att vara sarkastisk och som troligen slog rekordet i att snabbast och längst kunna vara och bete sig på ett övertrött vis. Galningar allihopa. Jag har aldrig varit så arg på en klass som på min, men trots allt detta så har de varit ett otroligt stöd utan att jag egentligen har vetat om det. Att ha fått träffa alla musiker med trötta miner uppe i sal 14 på Solberga har nu i efterhand varit mer roligt än tråkigt. Allas himlande ögon när Kristina sätter igång och pratar dryg litteraturhistoria eller när hon står och förklarar nåt litteraturhistoriskt begrepp helt för sig själv på tavlan och alla andra blundar i ögonen, småpratar med varann eller planerar veckans alla händelser i sina almenackor.. Den synen kommer sitta djupt inom mig! Allas suckar, allas blöta vinterskor som lämnat avtryck på golven, Karins årliga herregud-vad-jag-fryser-period, Victor och Sandras ständiga försovningar, Petrus bittra ton på morgonen, Linneas smygande i klassrummet eller Amelie eller Isacs stadiga inledning "jo, jag tänkte bara på att..". Det kommer för alltid finnas inom mig vare sig det är kul eller tråkigt :) Alla fantastiska minnen med min musikklass som t.ex. turnén Klemens Livs eller estetshowen Spaceship Rehab. Ooh, det är dyrbara minnen.
Efter att ha gjort spelningen, döpt till En sista kort spontan, som för övrigt gick mycket bra så samlades vi alla på eget initiativ i Orkestersalen på musikskolan. Vi stod i en ring och Martin tackade för de här tre åren med oss. Han sa att vi hade utvecklats otroligt inom klassen och lyckönskade oss. Jag kunde inte fatta att det var över. Det var sista gången vi stod där i Orkestersalen som en klass. Efter att Martin gått beslöt vi oss för att starta en kramcirkel. Tro inte att det inte blev känslosamt. Bettan satte igång allt med att fälla några tårar och lägga fram avskedet som att vi aldrig mer skulle ses igen. Då började fler folk att gråta. Det underbaraste var att alla på ett eller annat vis berättade att de kände vemod och saknad över att splittras. Tillslut grät nästan hela klassen, jag kunde verkligen inte hålla mig. Då brast det! Fy tusan. Det gick inte att få stopp på det. Att få krama alla och säga hejdå, vissa ska ju flytta under sommaren, vissa kommer man inte se mer. Jag kände först då hur verkligt sant det är och genast saknade jag dom, mitt galna Es3mu. Tre jävla år har vi stått ut med varann, jobbat upp bekantskapen till en vänskap och så står vi där på musikskolan med forsande tårar och ska ta farväl. Vaddå, hur kan det ha gått så fort och hur kan det verkligen vara så dags att säga hejdå? Kan bara inte förstå. Bara namnet på vår konsert gjorde mig sentimental, hur kan det här vara en sista kort spontan? Jag längtar redan efter att få komma tillbaka till musikskolan efter sommaren och få höra vad alla haft för sig och börja jobba med nya, dumma projekt som lärarna petar till oss. Men det blir inte så.. Det tar slut här. Vår gemensamma resa som EsMu tar slut här, precis som den gjorde i nian. Vi ska börja på nytt.
Efter att ha gjort spelningen, döpt till En sista kort spontan, som för övrigt gick mycket bra så samlades vi alla på eget initiativ i Orkestersalen på musikskolan. Vi stod i en ring och Martin tackade för de här tre åren med oss. Han sa att vi hade utvecklats otroligt inom klassen och lyckönskade oss. Jag kunde inte fatta att det var över. Det var sista gången vi stod där i Orkestersalen som en klass. Efter att Martin gått beslöt vi oss för att starta en kramcirkel. Tro inte att det inte blev känslosamt. Bettan satte igång allt med att fälla några tårar och lägga fram avskedet som att vi aldrig mer skulle ses igen. Då började fler folk att gråta. Det underbaraste var att alla på ett eller annat vis berättade att de kände vemod och saknad över att splittras. Tillslut grät nästan hela klassen, jag kunde verkligen inte hålla mig. Då brast det! Fy tusan. Det gick inte att få stopp på det. Att få krama alla och säga hejdå, vissa ska ju flytta under sommaren, vissa kommer man inte se mer. Jag kände först då hur verkligt sant det är och genast saknade jag dom, mitt galna Es3mu. Tre jävla år har vi stått ut med varann, jobbat upp bekantskapen till en vänskap och så står vi där på musikskolan med forsande tårar och ska ta farväl. Vaddå, hur kan det ha gått så fort och hur kan det verkligen vara så dags att säga hejdå? Kan bara inte förstå. Bara namnet på vår konsert gjorde mig sentimental, hur kan det här vara en sista kort spontan? Jag längtar redan efter att få komma tillbaka till musikskolan efter sommaren och få höra vad alla haft för sig och börja jobba med nya, dumma projekt som lärarna petar till oss. Men det blir inte så.. Det tar slut här. Vår gemensamma resa som EsMu tar slut här, precis som den gjorde i nian. Vi ska börja på nytt.
Tack så mycket klassen. Ni fattas mig.
(v
Kommentarer
Trackback
