fallen angel

Igår dog ännu en bit av mig, därav inlägget om nervsjukdomen ALS. En människa som har betytt otroligt mycket för mig genom åren, som aldrig någonsin har backat utan alltid ställt upp, alltid uppmuntrat mig och bett för mig, sett efter mig och tagit mig till sitt hjärta med öppna armar, har sen i julas drastiskt försämrats i talet. I några månader har provtagning pågått utan några framsteg eller definitiva svar. Efter senaste besöket vid sjukhuset i Örebro skulle sköterskan höra av sig så fort hon fått svar. Det var bara det att hon ringde aldrig. Igår kom en kallelse till Karlstad sjukhus. Läkaren frågade hur dagsformen var, men sa efter ett tags velande fram och tillbaka att alla sjukdomssymptomen tydde på ALS. Nervsjukdomen som drabbade Ulla-Carin på Rapport för några år sedan. En sjukdom som gör att man succesivt blir sämre, i talet, i rörelsemönstret, tillslut så dålig att man slutar gå, slutar skriva, slutar prata, slutar äta.. Intellektet försämras inte och inte heller tankeförmågan. Det är just bara det att människan slutar kommunicera som vanligt. Andra biverkningar av sjukdomen är tugg- och sväljningssvårigheter, försämrad tungmotorik, stela muskler, ansiktsryckningar och förlamningar. Nedbrytningen av nervceller gör inte ont men däremot förekommer smärtsamma muskelkramper eftersom musklerna slutar att aktiveras. Det är vanligt att ALS-patienter dör i koldioxidförgiftning eftersom andningen succesivt försvagas.
Allt det här skrämmer mig nåt så fruktansvärt. Det gör så ont i hjärtat, det får inte vara såhär. Varför är det såhär!

(v