fallen angel

Jag vet verkligen inte hur jag ska börja det här blogginlägget..
Förra veckan, i måndags, uppdaterade jag bloggen senast. Klockan var exakt 18:30 när jag tryckte på knappen "Spara & publicera". Loggade sedan ovetande ut och sprang ner till duschen för vi hade bestämt att Anki skulle komma upp på kaffe och stri lite. Knappade iväg ett sms till Anki och hoppade sedan in i duschen. Hann knappt komma ur innan Eskil ringde Bengt och frågade om han fick komma och låna film så innan jag visste ordet av var Eskil och Maj-Britt nere och vände på gården. Hann knappa iväg ett till sms till Anki, då var klockan 18:53. Skyndade mig på med träningsbyxor och mottog dom, det var så roligt att dom kom, Maj-Britt har ju aldrig sett hur jag bor. Vi gick runt och hälsade på alla våra hundar och klockan tickade på. Efter dryga tjugo minuter åkte Eskil och Maj-Britt hem och jag gick i godan ro in och kollade mobilen. Möt mig hos Ragnhild nu! Sms mottaget 18:54, en ynka minut efter mitt sms till Anki, från AC. Jag upptäckte det 19:29. Minuten efter ringer telefonen här hemma. Det är farmor, hon räcker sen över telefonen till AC som gråter. Jag berättar att jag inte sett smset förrän nu och frågar om jag ska komma. Jag rusar till skorna och ropar till Bengt att det har hänt något eftersom dom gråter. Kastar mig i bilen och åker iväg. Försöker ringa mamma under tiden men där är det upptaget, hela tiden. Kör enligt hastighetsbergränsningen ända tills jag kommer till Aschtan. Då ringer mamma upp mig och hon säger det rätt ut. VA skrek jag. Jag visste att det var något som hade hänt, jag visste att det hade med pappa att göra, jag visste att det troligen var något allvarligt men jag kunde inte föreställa mig eller acceptera att det var SÅ allvarligt. Pulsen gick upp och jag ökade farten, det gick väldigt fort, 110. Det gick inte att sakta ner. Fötterna var som låsta vid pedalerna, det var som att kroppen vägrade flytta sig. Jag tänkte tanken, tänk om polisen står efter vägen då reser jag på körkortet men det var som att ingenting spelade någon roll. Och tårarna dröp nerför kinderna, ibland fick jag någon hysterisk knäpp och skrek men ibland blev det helt tyst och jag stirrade bara på vägen.
Parkerade utanför farmors lägenhet. Farmor verkade som vanligt, AC gråt, pappas kompis såg ut som om han hade gråtit. Jag sa "jag tror jag vet vad som har hänt" och torkade bort tårarna, och dom bekräftade det. Pappa hade dött. Min pappa. Min stöniga och originella farsgubbe. "Tjenare farsgöbbe!" brukade jag säga när jag ringde honom. "Tjenare bruden!" brukade han svara då. Eller "hej du!". Det var helt overkligt, men ändå nånstans visste jag klart och tydligt att det var sant, det dom hade berättat för mig. Jag satte mig på golvet, farmor stoppade till mig nässdukar och jag grinade, jag grinade så mycket att ansiktet svällde upp på mig. Som tur var hade jag inte hunnit sminka mig efter duschen så jag slapp kladda med mascara. Jag tror att jag dog där och då. Med pappa dog en liten bit av mig. Vi sågs inte så mycket men jag hade drygt en och en halv vecka innan pratat med honom och frågat om Pontiacen. Där och då var han fullt upptagen med att skjuta lerduvor så vi pratade inte så länge. Vi hade nästan bestämt att jag skulle komma upp om någon vecka så skulle han hjälpa mig att titta på den, och det såg jag fram emot, att ta lärdom av hans skruvande. Det skulle ta mig tusan bli riktigt roligt att åka upp till honom med bilen.
Farmor ringde några samtal och efter en stund kom mamma. Då åkte vi upp. Det var längesen mitt hjärta var så tungt som då. Att gå uppför den branta backen till huset, att titta på fasaden, steget in över tröskeln, sneglandet i fönstret för att se om jag såg hans säng.. Jag kommer aldrig någonsin att glömma det. Och hur varmt det var och hur solen sken in genom hans sovrumsfönster. Augusts springande fram och tillbaka, hans trånande efter uppmärksamhet. Jag tog upp honom i knät, han kråmade sig, kliade sitt huvud mot mitt ben och jag klappade honom. Jag visste hur mycket pappa älskade honom och hans syster Lotta. Hans små ögonstenar, alltid. Jag kunde inte förstå, jag ville inte förstå, jag kan inte förstå och jag vill helst inte förstå varför pappa är borta. Min egen pappa. Veckan innan sjöng jag på en begravning åt en ung man, han var också en pappa. Jag tyckte det var en jobbig begravning. Mycket märkligt att jag snart kommer få uppleva samma scenario.
Idag var vi på sjukhuset. Ingen tvekan om att det var jobbigt, liksom allt annat har varit den här senaste veckan. Ingen tvekan om att mitt liv är upp och ner just nu. Det är jag inte ensam om. Om lite mer än två veckor är det begravning. Det går inte att fatta. Dödsannonsen i tidningen går inte att fatta. Att han inte går att nå på andra sidan telefonen går inte att fatta. Att han inte längre existerar.. Går inte att fatta. Och att jag aldrig mer kommer få se honom, det är ofattbart.