sunnansjö
Sunnansjö är en jävligt fin plats. Jag minns när jag kom dit första gången, det var i somras. Det var sista helgen i maj. Jag, Madde, Gunnel och mamma hade fått för oss att åka upp och överraska Tobias på Rävsax spelning på Seaside-festivalen. Vi stod och smög bakom en stor buske för att inte bli upptäckta och gick ut i publiken när bandet hade klivit upp på scenen och börjat spela. Det var pirrigt och hela grejen gjorde mig väldigt, väldigt glad. Vår ankomst förändrade planerna för den kvällen. Tobias visade oss runt och vi sov en natt på hotell i Borlänge. Samma dag vi skulle åka hem tog vi svängen förbi Sunnansjö. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Jag trodde inte att det skulle vara så fint! Det var grönt överallt och varmt som tusan för solen stekte. Huset låg lite för sig självt och omgivningen gjorde det så mysigt. Det ligger några stora växthus lite innan man kommer ner till Tobias hus. Där bedrivs försäljning, åtminstone på somrarna och jag minns att jag tyckte de var lite underliga, de utmärkte platsen. Den lilla asfalterade vägen som går förbi växthusen och bort mot badplatsen, förbi massa söta hus med välskötta gräsmattor fulla med färgglada blommor gick vi när Tobias skulle visa mig och Madde ner till sjön. Jag tyckte att det var så vackert och jag kommer så väl ihåg vilken sprudlande, pirrig känsla jag hade! Nu ligger snön som ett decimetertjockt täcke över alla gräsmattorna och det känns som om byn har gått i ide. Det har varit runt -30°c varenda dag, det går knappt att vara utomhus utan att förfrysa sig om ansiktet, fötterna och fingrarna. Trots att det är mysigt med frost på fönsterrutorna och mössa, vantar och halsduk så kan jag inte låta bli att längta efter sommaren. Sunnansjö är så otroligt fint på sommaren! Trots det är jag glad för Tobias skull :) Nu slipper han våndas över att det är för varmt, han är ett vandrande element medan jag, i jämförelse med honom är en isbit.
Jag tycker så mycket om honom. Han är lika charmig nu som när vi var små. När jag tittar på honom ler jag, speciellt efter att ha umgåtts med honom under en längre tid. Igår morse låg jag och tittade på honom efter att min mobil hade ringt. Han rörde inte en min trots att jag strök honom på kinden och pussade honom. Egentligen ville jag kasta mig över och krama honom, jag skulle ju åka bara några timmar senare och inte få se honom på några veckor, men jag kunde inte förmå mig, haha. Det är klart man håller på att krypa ur skinnet när man inte får träffa honom när man vill. Det finns ingen mer kramvänlig person!
(v
