fallen angel

Grattis Martin! ♥

Det här är bilder sen Martins födelsedag 2007, då blev han 8 år.
Idag är exakt denna dag fast 3 år senare. Och tiderna har förändrats, en hel del på flera håll och kanter.
Mormor och morfar har inte gjort besök idag, numera är det vi som får åka dit.
Det är klart jag förstår det, jag kan eller får omöjligen bli arg för det.
Det jag händelsevis råkar vara arg för är inget som någon av dem kan rå på, varken dom eller någon annan.
Såhär såg det ut, ganska mycket förr.
Mysiga fik, raska promenader och utflykter tillsammans.
Stöttning och engagemang..
Speciellt mormor, hon har alltid varit så grymt intresserad av skola och jobb.
Hon har alltid varit en stöttepelare och en trygg famn!
De har alltid funnits där.
Men de kommer inte alltid att finnas kvar.
Jag inser inte alltid det.
Varför är jag aldrig där numera?
Varför hör jag så sällan av mig?
Det är nu det skulle behövas som mest, varför gör jag ingenting åt det?
Jag kan inte vara rädd för en sjukdom, som inte ens är smittsam.
Men jag är det och jag är livrädd för vad den har gjort och vad den kommer att göra, det finns inga botemedel.
En av de absolut bästa, starkaste och mest betydelsefulla människor i mitt liv har drabbats av den och den går fram så jävla hårt!
Den tar givetvis överhanden över hela hennes liv och jag, vad fan är det för fel på mig!
Jag borde vara den som är där och stöttar, jag som har fått så obeskrivligt mycket av henne.
Men jag är så rädd, för hon säger aldrig någonting, aldrig någonting om att jag borde vara där mer.
Hon säger inte att hon mår dåligt, hon berättar inte att förlamningen har börjat smyga sig på mer och mer, hon bara accepterar.
Och jaa, vad ska hon annars göra?
Jag är så rädd att hon ska få ångest, mer än den ångest hon redan har.
Jag vet att hon inte är redo än!
Herregud..
Jag får sån panik när jag tänker på det här, allt vänds upp och ner.
Jag vet hur betydelsefull hon har varit och är för mig.
Jag vill att vi ska få uppleva en massa mer tillsammans.
Älskade mormor.

(v