when she cries
Snart är det fredag och det ska bli bra! Jag åker upp till Sunnansjö. Rävsax skulle ha spelning imorn kväll på Haffas i Ludvika så jag får pallra mig med dit. Nu lät det på mig som att jag tycker det ska bli jobbigt men så är inte fallet, det blir roligt att höra dom live. Funderar på att ta med körkortsteorin upp.. Det kan mycket väl hända att jag får tid att läsa på den.
Idag har jag och Madde varit och gymmat, vilket vi även var igår. Det blev en snabbis idag, vi hann inte så mycket på en halvtimme. Lite dåligt med tid, hade hyfsat ont i mina armar idag. Jag och Sara körde hårt i en timme igår, så lite förgäves tyckte jag nog att träningen var idag. Nu orkar jag nog inte dra på väskan mer denna vecka, punkt.
Imorn har jag Scemu i två timmar, sen en timme religion som inte alls är speciellt farlig och sånglektion. Första sånglektionen med Maja, det blir intressant att se hur det går. Vi får se om jag känner mig såpass ambitiös att jag gör något på teorin på trafikskolan imorgon. Slutar 11.40.. Eller så åker jag hem och packar. Jaja, det löser sig!
Jag blir så irriterad ibland på avstånd och sånt. Det kan dels få allt att bli så tråkigt, svåråtkomligt, jobbigt eller så får det motsatt effekt och blir spännande och gör att man känner att man verkligen vill sträva efter nåt. Det pendlar det där, och det finns liksom inget man kan göra åt det direkt. Det är som det är på veckorna, en likvärdig vardag med rätt mycket att göra. Många saker man bara stoppar in och fyller upp med för att man vill. Jag har ibland en sån väldig lust att prata och dela med mig av grejer, men det blir aldrig så. Inte på samma sätt! Speciellt när det gäller någon man tycker mycket om. Jag får ibland lust att gå ut och se om nån kommer efter - jag vill att nån ska följa med ut och sätta sig och prata, en massa! Fråga en massa och skratta en massa. Prata, prata, prata. Dricka kaffe, butta på axeln och säga "du, det här löser vi. Jag kan garantera att det blir jobbigt, men vi löser det tillsammans, det lovar jag. Jag går ingenstans." Och lägga armen om mig och fråga om vi ska gå en sväng för att prata. Ännu mer. För att den vet att jag tycker om det samtidigt som den också vill. Inte för att bara göra saker för min skull, man är ju två om saker och ting. Jag pratar om att vara egoistisk i ett förhållande. Ibland har man verkligen rätt till att vara det. Sen måste man vara beredd på att ge, och man måste vara beredd på att det blir jobbigt. Man kommer bli vansinnig, så känner jag jätte ofta men jag är väl inte konstigare än nån annan för det får jag hoppas. Jag blir löjlig och kinkig men det enda jag vill är att prata med Tobias. Understimulans, haha, jo man kan ju skämta bort det. Det är lättast.
Jag upptäcker känslor varje dag som är helknäppa. Jag känner mig som en tickande bomb ibland. Vad är det då, kärlek? Logisk förklarning på ett så ologiskt beteende. Inga tvivel såhär långt. Jag är riktigt löjlig just nu.
(v
Jag känner igen mig em. Men det löser sig oftast och de gånger det inte löser sig så löser det sig förr eller senare iaf, kanske inte på dte vis man ville men på ett annat vis. Kanske är vi tjejer lite för blödiga? Ibland känner ja mig sådär som en tickande bomb fast jag kanse inte har en anledning till det. Men du kom ihåg, att din älskade alltid finns där för dig av den anledning att han vill det. Så prata med honom :)
