fallen angel

Hej! Det var längesen jag skrev en seriös blogg där jag berättade om känslor och så. Och om sånt som gjorde mig sådär rysligt glad. Det har inte varit sånt så mycket på sista tiden. Eller vad man nu ska säga. Det är klart att jag har upplevt väldigt roliga stunder, men ingen sån där.. Verkligt underbar. Då man bara känner att man är glad helt rakt igenom och skulle kunna göra vad som helst för att stanna där lite till. Ja, ni förstår hur jag menar.
Tvåtusensju var ett sånt där typiskt år. Det innehöll det mesta och lite till. Läste i en blogg förut. Om ni slår på tankesystemet och aktiverar era hjärnceller så kan ni som känner mig säkert lösa mysteriet om vems jag läste i. Det är inte så svårt. Hur som helst.. Läste lite i min egen blogg också. Slog på Eva Cassidy - True Colours, lyssnade på samspelet mellan tonerna. Ni vet, såna där behagliga toner som gör att man hajar till och nästan ryser av att det låter så behagligt. Plötsligt blev stämningen som under 2007 när jag satt framför datorn och kollade ut på solnedgången eller bara ut i becksvarta natten, och väntade på äventyr. Jag visste att det skulle komma nån gång. Har en tendens till att känna saker på mig. Hade visserligen redan upplevt mycket det sommaren men. Personen i fråga chockade mig med sms på nattkvisten om att han ville träffa mig. Seriöst, jag har nog aldrig blivit så glad, pirrig men ändå rädd på samma gång! Jag som alltid börjar tänka det värsta. Typ 'äh, det händer ändå aldrig mig! För det har det ju inte gjort, inte på det viset. Det har varit mer oseriöst med falska känslor och gud vet allt. Till en början var jag jätte osäker på honom och det var väl det allt föll på. Men ju längre tiden gick, ju mer insåg jag. Det var som att vara med nån man hade känt väldigt länge. För att inte tala om dom där blickarna, när han vände huvudet och satt och bara iakttog mig. Det var något med det där som fick mig att känna mig mycket högre än allt annat. Är det inte lustigt? Den kemin som jag tyckte att jag kände gjorde mig enormt glad. Finns inte en själ som kan ta det minnet ifrån mig, eller dom andra ögonblicken. Små stunder på några sekunder.. Som jag inte kan fatta att jag inte gjorde något av! Vilket snyggt erkännande va! Jag är nämligen den segaste personen i världshistorien. Det kan jag vara riktigt arg över nu såhär efteråt. Det här kommer troligtvis aldrig tillbaka. Den tanken gör mig mycket frustrerad. Det här med att jag har en tendens till att känna på mig olika saker, har faktiskt visat sig. Bl.a. i höstas, då visste jag att snart skulle han höra av sig. Det hände, nån dryg vecka efter. Vi pratade ju aldrig om något seriöst. Det allvarligaste vi kom fram till var vad som hände i hans liv just då, nog för att det var seriöst då, men jag var ganska förvånad och ville helst inte prata med honom eftersom jag hade "glömt" eller snarare förträngt honom. Jävlar vilken typ, då hör han av sig efter nåt år. Då kände jag på hur ovant det var att se hans namn i inkorgen. Kanske inte det första man tänker på men definitivt en grej jag la märke till. Jag har kommit på mig själv så många gånger när jag har suttit och tänkt på allt det där. Nu senast har jag råkat använda hans namn på en annan - en helt fel person alltså, som jag verkligen inte borde slarva så med. Jag har inte gjort det inför någon än, som tur är.
Nåja.. Förra våren och sommaren var inte så illa den heller. Åtminstone inte början, i slutet såg jag honom knappt. Men rock away och stian satt inte helt fel. Då var jag faktiskt tillbaka lite på spåret. Nästa gång ska jag helst inte ha någon som sitter och tjötar i örat på mig och jag ska helst limma fast mig i baksätet. Allra helst bosätta mig där inne om det nu blir någon nästa gång. Antingen så blir det det, eller så lämnar jag det här och nu. För hela den här röran börjar gå mig på nerverna - det går aldrig vägen! Jag är egentligen så trött på det här ältandet att jag skulle kunna spy på det. Ibland vet jag så väl vart det är jag vill komma och har inte en plan på att lägga ner nåt och bara kör, kör, kör. Det händer ju aldrig något. Det är mitt eget fel, eftersom jag inte vill ta tag i det. Men vad finns det egentligen att göra?! Det är det som är kruxet. Vad kan jag egentligen göra?
Nej, det finns så mycket jag inte vill glömma. Och ibland vill jag bara glömma allt istället för då hade jag sluppit känna att det där inte är ett avslutat kapitel. Nu kom jag helt plötsligt fram till något här, märkte ni det? Det är inte ett avslutat kapitel, det är därför jag inte bara kan stänga dörren och gå. Ja, så måste det vara! Jag hittar ingen annan anledning.
Och jag försökte ju säga någonting! Flera gånger.. Men det var redan för sent. Det är redan för sent, va?

Tomorrow maybe the wind will turn, be one with me.
Feel my heart beating for you.

You with the sad eyes.. Don't be discouraged.
Though I realise, It's hard to take courage
In a world full of people - You can lose sight of it all.
And the darkness there inside you.. Make you feel so small.

(v