apologize

"När jag träffar honom vill ja ingenting hellre än att krama om honom. Helst hela tiden, helst vara så nära det bara går varenda sekund, för det är då det äntligen känns på riktigt! Det känns konkret och nära och man vet att man bara kan sträcka ut en arm, rycka tag i personen och ha honom där öga mot öga. Det går inte annars! Man behöver inte gå och låtsas att allt är okej som man försöker lura folk med när man är ensam. Men när vi inte är med varann, både måste, behöver och vill jag vara så långt bort som möjligt. Inte för att jag inte älskar honom, tvärtom, för att det gör alldeles för psykiskt ont i min hjärna att vara på en plats som både är åtkomlig och oåtkomlig. Ibland vill jag bara var oanträffbar för då går det inte att välja, man kan inte välja när och om man ska höra av sig då. Det är galet att leva som om man hade två liv. Det är påfrestande att inte få vara med den man vill vara med när man väl behöver det. Det skaver bara genom att gå runt och veta att man inte kan få kramen av honom när man behöver den. Det skälver inombords när man vet att han inte kan eller kommer kunna vara där när man bryter ihop eller behöver honom som mest. Det är töligt att man aldrig hinner rotfästa sig i varandra eller se varandras sidor. Man väljer inte sina känslor och jag kan inte fly från dem hur gärna jag än önskar att det vore möjligt ibland. Det går inte att fly från det faktum att det är långt emellan och att jag känner mig både tomhänt och hjälplös och aldrig vet vad jag ska ta mig till. Jag kan inte plocka upp telefonen för det slutar oftast med att jag ska sluta rota i det gamla och försöka sova istället. Ibland kan svaret liksom inte bli mer fel än så.
Jag saknar tvåsamhet, djupt snack och planer och speciellt just nu skulle det sitta fint med stora kramar och någon som verkligen tar tag i mina axlar, kollar mig i ögonen, skakar om mig och skriker att jag ska vakna upp från mitt transtillstånd! Någon som verkligen är här och närvarande. På samma sätt som jag också önskar att jag var närvarande och kunde fungera som ett bollplank. Delaktig, kanske framförallt delaktig.. Men det är svårt. Det är en enda stor prövning. Och för honom verkar det vara en baggis. Jag vill bara kasta grejer omkring mig."


2009-12-14
00:39:01

(v


Kommentarer
Postat av: K

snäll, sluta gömma dig Emmelie, du måste orka stanna kvar och berätta vad som gör ont. Orka dela. Du behöver aldrig prata, skicka ett mail, ett sms, vad som helst. Kanske inte just jag, men någon annan. Skriv ner vad du tänker, skicka iväg det till någon. Ni behöver aldrig prata om det, men det är så skönt att någon annan vet, även om ni aldrig nämner det annars. någonstans djupt därinne är vi ändå flockdjur, och vi behöver dela, även om det inte sker verbalt. Det har hjälpt, och det kommer att hjälpa.

Snälla, lova mig det.

2009-12-14 @ 14:58:08
Postat av: S

du vet att du alltid kan prata med mig om du vill. <3

2009-12-14 @ 19:40:05
URL: http://blueberrybaby.blogg.se/
Postat av: SS

Håller med Karin! Lider med dej, vet precis hur jobbit det är! Så fruktansvärt stor frustration!:(

2009-12-20 @ 23:07:24
URL: http://backtomysterycity.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0