onsdag
Haft mitt vanliga seriösa samtal med mamma och Bengt. Det återkommer sådär ibland, pg.a. min otroliga obeslutsamhet, som ganska många vid det här laget har fått erfara. Lessen för det, ni tycker säkert jag är jätte tölig som inte bestämmer mig någon gång. Alla vill ju hela tiden ha ett konkret svar på mitt agerande, tyvärr kan jag inte ge dom det, som jag fortsätter att säga hela tiden. Alla ställer samma fråga. Är väl inte så konstigt egentligen, det blir väl ganska tjatigt tillslut. Jag är totalt rådvill i alla fall, en dag kanske det lutar åt det hållet, sen nästa lutar det åt något helt annat. Ibland står det mitt emellan, som idag, och nästan som alla andra dagar. My sweet shadow, är attityd. Grymt go att lyssna på. Musik gör allt så mycket bättre. Om man t.ex. sitter på tåget till skolan och sätter i headsetet så kliver man ur verkligheten ett tag och står istället bredvid och tittar på. Fan va underbart att det finns musik, utan den vore inte jag hel.
Idag grinade jag nästan, när jag pratade med Martin. Jag var nog inte tårögd eller så men jag kände att det rörde mig. Man börjar med att ställa den vanliga frågan och jag tänkte, nu får jag spö eller utskällning för mitt tvekande på estetprogrammet.. Men det var inte alls så. Inte ens i närheten. Va bara vi 2 på musikskolan, eller ja, åtminstone i 'hallen', så vi pratade ganska ostört. Han rådde mig till att göra det jag kände, och jag ställer mig då till frågan, vad tycker jag. Jag tycker ingenting. Snälla fråga mig inte för jag vet ingenting! Det står helt still i huvudet, eller så rör det sig så innihelvete snabbt att det är en inbillning. Jag sitter här framför min jävla dator, försöker fundera ut ett svar, men det är tydligen ett svar som aldrig kommer! Varför finns det inget mitt emellan? Blir ju förfan bara värre och värre detta.. Nu stängde jag till och med av musiken. Då äre allvarligt va. Nej, och jag kan liksom inte sitta här och babbla upp alla fördelar och nackdelar med sam och est, det går inte. Det är onödig tid, det är wasteless. Dessutom ska jag på gospel snart så jag har inte so much time to do it on.
Nee, varför känns det så himla mörkt nu? Jag har ärligt talat gått i dvala i en hel månad. Alla trodde att det skulle bli bättre.. Det trodde kanske jag med till en början, börjar tvivla kraftigt på det nu. Jag lever inte längre, men kan fortfarande känna och sånt, det är inte det, men jag är inte med på det sättet som jag var förut. För att jag ska må bra måste jag känna mig lycklig. Jag har haft dagar i mitt liv då jag har gått upp utan att känna att jag faktiskt är vaken, jag har genomför hela dagen men inte känt av ett dugg, eller upplevt något.
Men när jag pratade med Martin fick jag i alla fall ett sting av Viksholmsfestivalen känslan, tidigt i somras. Redan i vår, i maj. Det var så himla underbart. Har verkligen inte känt den känslan på länge och jag saknar den.. Han sa att GEMU läraren tyckte jag var väldigt bra på GEMU:n och han sa att han inte hade hört mig så mycket, men det jag sjöng och spelade på antagningsprovet tyckte han va väldigt bra. Så sa han såhär: musik är din grej. Det ska du inte sluta med. Då blev jag typ stum. Just orden: musik är din grej, av en sån som han. Viksholmsfeeling flashback!
Tänk att jag inte ens fick berätta för dig hur jag tkt. Vad jag hade för tankar och vad som rörde sig i huvudet, jag fick aldrig säga dom till dig. Och jag tror knappast jag säger dom nu, när så mkt har hänt så det blir alldeles snurrigt bara man tänker på det. Men skulle ge mkt för att få dela dessa tankarna med dig. Du är väl ändå redan så förvirrad, du behövde egentligen inget mer. Behöver menade jag. Presens.. Varenda gång jag går förbi fönstret och kollar upp mot vägen, tänker jag på dig. Öppnar man det, så känner man lukten av frihet. En sommarlängtan, av tidlös förundran. En värld som inte har fått blivit upptäckt än. Woow, vad det känns långsökt just nu.. Hade du varit med till västkusten hade mycket kunnat hända där. Nu spekulerar vi för mycket. Jag kommer ifrån ämnet. FUUUUCK!
Äcklig redovisning imorn också. Blääh :/
Snälla, någon, hjälp mig. Vem som helst. Men tro inte att jag inte har tänkt igenom det här, för det är det jag sysslar med varje dag.
Feel so much pain.
Idag grinade jag nästan, när jag pratade med Martin. Jag var nog inte tårögd eller så men jag kände att det rörde mig. Man börjar med att ställa den vanliga frågan och jag tänkte, nu får jag spö eller utskällning för mitt tvekande på estetprogrammet.. Men det var inte alls så. Inte ens i närheten. Va bara vi 2 på musikskolan, eller ja, åtminstone i 'hallen', så vi pratade ganska ostört. Han rådde mig till att göra det jag kände, och jag ställer mig då till frågan, vad tycker jag. Jag tycker ingenting. Snälla fråga mig inte för jag vet ingenting! Det står helt still i huvudet, eller så rör det sig så innihelvete snabbt att det är en inbillning. Jag sitter här framför min jävla dator, försöker fundera ut ett svar, men det är tydligen ett svar som aldrig kommer! Varför finns det inget mitt emellan? Blir ju förfan bara värre och värre detta.. Nu stängde jag till och med av musiken. Då äre allvarligt va. Nej, och jag kan liksom inte sitta här och babbla upp alla fördelar och nackdelar med sam och est, det går inte. Det är onödig tid, det är wasteless. Dessutom ska jag på gospel snart så jag har inte so much time to do it on.
Nee, varför känns det så himla mörkt nu? Jag har ärligt talat gått i dvala i en hel månad. Alla trodde att det skulle bli bättre.. Det trodde kanske jag med till en början, börjar tvivla kraftigt på det nu. Jag lever inte längre, men kan fortfarande känna och sånt, det är inte det, men jag är inte med på det sättet som jag var förut. För att jag ska må bra måste jag känna mig lycklig. Jag har haft dagar i mitt liv då jag har gått upp utan att känna att jag faktiskt är vaken, jag har genomför hela dagen men inte känt av ett dugg, eller upplevt något.
Men när jag pratade med Martin fick jag i alla fall ett sting av Viksholmsfestivalen känslan, tidigt i somras. Redan i vår, i maj. Det var så himla underbart. Har verkligen inte känt den känslan på länge och jag saknar den.. Han sa att GEMU läraren tyckte jag var väldigt bra på GEMU:n och han sa att han inte hade hört mig så mycket, men det jag sjöng och spelade på antagningsprovet tyckte han va väldigt bra. Så sa han såhär: musik är din grej. Det ska du inte sluta med. Då blev jag typ stum. Just orden: musik är din grej, av en sån som han. Viksholmsfeeling flashback!
Tänk att jag inte ens fick berätta för dig hur jag tkt. Vad jag hade för tankar och vad som rörde sig i huvudet, jag fick aldrig säga dom till dig. Och jag tror knappast jag säger dom nu, när så mkt har hänt så det blir alldeles snurrigt bara man tänker på det. Men skulle ge mkt för att få dela dessa tankarna med dig. Du är väl ändå redan så förvirrad, du behövde egentligen inget mer. Behöver menade jag. Presens.. Varenda gång jag går förbi fönstret och kollar upp mot vägen, tänker jag på dig. Öppnar man det, så känner man lukten av frihet. En sommarlängtan, av tidlös förundran. En värld som inte har fått blivit upptäckt än. Woow, vad det känns långsökt just nu.. Hade du varit med till västkusten hade mycket kunnat hända där. Nu spekulerar vi för mycket. Jag kommer ifrån ämnet. FUUUUCK!
Äcklig redovisning imorn också. Blääh :/
Snälla, någon, hjälp mig. Vem som helst. Men tro inte att jag inte har tänkt igenom det här, för det är det jag sysslar med varje dag.
Feel so much pain.
(v
Kommentarer
Trackback
