ischocko pucko
Fruktansvärt gött m Pucko måste jag säga (y) Va nyss och fyllde upp den pånytt. Visst, man kan ju fråga sig hur man fyller upp en köpt Pucko på nytt men jag tog bara och hittade på nån sörja och hade i. Lite fisksås, lite mjölk, lite vatten, lite äppelcider vinäger, lite majsolja.. Inse, jag driver med dig. By the way, jag kände just lukten av spy och är inte längre så himla sugen på nån blandning över huvudtaget.
Jag måste skriva en meningsfull blogg idag, jag känner för det. En viktig en. Men tyvärr finns det allt för många tankar för att ens inbilla sig att det skulle få plats. Jag tänker en hel del :P
"Jag har insett att X inte kan göra någonting åt sig själv. Det var otroligt svagt. Om man ska vinna sitt slag måste man vara stark och kämpa in i det sista. Frågan är om man har stake nog att vara stark och stå på egna ben och klara säga nej. För igår undrade jag nästan.. Sabba inte detta nu."
Lever, gör man det hela tiden? Lever man genom hela sitt liv, som borde bli 2-siffrigt, alltid? Svaret kan diskuteras, men jag skulle nog vilja säga nej. Ett levande ögonblick för mig är att se nåt växa, nåt uppstå och må bra och nå ögonblicket man väntat på, en känsla som varken består av ord eller ljud. Finns bara en enda sak man strävar efter, det är att må bra inombords, friheten. Att man lär sig uppskatta det viktiga och fina i tillvaron. Varje människa har en tro som bär en genom livet. Svåra stunder, det är som djupa dalar. Det är bäcksvart och en sådan stund kan komma helt utan förvarning, bara dyka upp och dra en långt, långt under vattenytan. Samtidigt som jag hade väldigt roligt igår så fanns det en sak som direkt drog mig under ytan. Det gick otroligt snabbt och först kanske det verkade som man tog det med en klackspark, just bara för att jag inte insåg allvaret. Jag vill att alla ska förstå, ska våga tro att det finns ett ljus i den mörka tunneln ändå. För det finns det nästan alltid. Jag har sett det själv och har man en tro klarar man leva vidare efter en svår händelse i ens liv, vare sig det är ett gymnasiebeslut, en vänskap som falnat, någon eller något man har förlorat, som har betytt mycket - mentalt eller fysiskt. Man ska våga tro ändå, på att ljuset kommer och att känslan kommer tillbaka. "Det handlar om att hålla andan när man är 10 kilometer under vattenytan, då det är helt mörkt överallt och änglarna i dina drömmar inte kan rädda dig."
Det handlar om att kunna överleva när hela världen försöker krossa dig.
Jag måste skriva en meningsfull blogg idag, jag känner för det. En viktig en. Men tyvärr finns det allt för många tankar för att ens inbilla sig att det skulle få plats. Jag tänker en hel del :P
"Jag har insett att X inte kan göra någonting åt sig själv. Det var otroligt svagt. Om man ska vinna sitt slag måste man vara stark och kämpa in i det sista. Frågan är om man har stake nog att vara stark och stå på egna ben och klara säga nej. För igår undrade jag nästan.. Sabba inte detta nu."
Lever, gör man det hela tiden? Lever man genom hela sitt liv, som borde bli 2-siffrigt, alltid? Svaret kan diskuteras, men jag skulle nog vilja säga nej. Ett levande ögonblick för mig är att se nåt växa, nåt uppstå och må bra och nå ögonblicket man väntat på, en känsla som varken består av ord eller ljud. Finns bara en enda sak man strävar efter, det är att må bra inombords, friheten. Att man lär sig uppskatta det viktiga och fina i tillvaron. Varje människa har en tro som bär en genom livet. Svåra stunder, det är som djupa dalar. Det är bäcksvart och en sådan stund kan komma helt utan förvarning, bara dyka upp och dra en långt, långt under vattenytan. Samtidigt som jag hade väldigt roligt igår så fanns det en sak som direkt drog mig under ytan. Det gick otroligt snabbt och först kanske det verkade som man tog det med en klackspark, just bara för att jag inte insåg allvaret. Jag vill att alla ska förstå, ska våga tro att det finns ett ljus i den mörka tunneln ändå. För det finns det nästan alltid. Jag har sett det själv och har man en tro klarar man leva vidare efter en svår händelse i ens liv, vare sig det är ett gymnasiebeslut, en vänskap som falnat, någon eller något man har förlorat, som har betytt mycket - mentalt eller fysiskt. Man ska våga tro ändå, på att ljuset kommer och att känslan kommer tillbaka. "Det handlar om att hålla andan när man är 10 kilometer under vattenytan, då det är helt mörkt överallt och änglarna i dina drömmar inte kan rädda dig."
Det handlar om att kunna överleva när hela världen försöker krossa dig.
(v
Kommentarer
Trackback
