fallen angel

tystnad. sometimes är en tystnad det man behöver mest. man trånar och tjatar efter den. man har alldeles för mkt att göra. för fullt upp. för många saker som folk vill ha gjorda. man stressar igenom tillvaron och man glömmer varandra. efteråt glömmer man att man överhuvudtaget har glömt bort det man har glömt. men livet rullar på. och stunderna kmr och går som om de vore nåt man ska ta för givet. som om själva livet vore en låga som aldrig kmr att slockna. det är inte sant, det vet vi alla. för en dag kommer den att slockna, vare sig man vill det eller inte, för alla. och då är det för sent att ångra och göra om. tyvärr.
men tystnad kan också vara bedövande. det kan vara svar på en lång tids smärta. något som aldrig har gått ur den och när man väl får denna minut, denna stund, ja detta ögonblick, då blir man lugn och avslappnad. och då är tystnaden en positiv sak. men det kan ha sina baksidor. och det såg jag idag. jag såg den på 2 olika sätt.

en gammal dam, som idag, eller rättare sagt igår, eftersom att klockan är över 00.00, fyllde 90 år. 90 år, pigg och kry. väldaans skrynklig men med ett sinne för humor och väldigt klar i skallen för sin ålder. en dam vars ben inte höll riktigt i början av sommarn, utan hon bröt dem. båda två, med ungefär en månads mellanrum. en dam vars hjärta slår väldigt friskt för att sitta i en 90 årings kropp. en dam som kmr ihåg saker som hände för 70 år sen. en dam vars sinne inte sviker. "nej", sa hon halvt vaken, när hon blev inkörd på akuten och trodde hon hade hamnat på ngt annat ställe än på sjukhuset. hon såg en man framför sig, en som var klädd i vanliga kläder och som sa åt henne att hon var tvungen att ta tabletterna för annars skulle hon få väldigt ont. "nej", sa hon bestämt. "jag ska inte ta ngr tabletter." han lät bestämd, uppmanade henne att ta tabletterna i alla fall. hon hade tidigare läst om hur folk tvingade i oskyldiga tabletter och hur dom sedan dog. "nej", sa hon. han uppmanade henne att ta dem igen. "nej, jag ska inte ha några tabletter! ta tabletterna själv om dom är i vägen för dig!" sa hon. denna ladyn har ett sinne för humor och jag skrattade åt henne när hon sa det. det lät så levande. senare fick hon se honom uppe på avdelningen och då bad hon så mycket om ursäkt för sitt beteende. han bara skrattade åt henne! denna damen sitter i sin stol, inne i vardagsrummet. hon har händerna i knät, och detta är ingen fjantig historia jag har hittat på för jag såg det själv idag. där satt hon, liten till växten som hon är och blinkade med sina blå ögon som för exakt 90 år fick se världens ljus för första gången. denna människan har varit med om mycket i sina dagar. och man kan se det på henne. för i varje skrynkla i ansiket gömmer sig något. vare sig det är av glädje eller sorg. det är något med henne i alla fall. och i hennes ögon lyser fortfarande barnsligheten.
men om man betraktar henne där i stolen så ser man, att det är något. nåt som inte stämmer helt. trots det lilla leendet på läpparna och den finklädda kroppen, som faktiskt är klädd med finkjolen och en fin mönstrad kofta över axlarna så finns det en tystnad. något som håller tillbaka och som skapar smärta. men hon är talför och talar gärna om det. ögonen är som kristaller. lika djupa, lika fulla med alla hemligheter en kvinna kan ha. "en kvinnas hjärta är som en djup ocean av hemligheter" säger dom i slutet av storsäljaren titanic. och nog är det sant..
denna kvinnan har nyss förlorat sin dotter. 61 år gammal i cancer, som upptäcktes för ungefär ett halvår sen, lite drygt. symptom, jaa det var så att hon hade ont i magen och inte klarade äta riktigt. vid första åtanken trodde man att det var magkatarr. men hon var pigg ändå, reste till stugan, plockade omkring på gården, fixade blommor, hjälpte sin mamma, jobbade, umgicks med sin särbo. aldrig en tanke på något annat. mitt i den vackra våren, som i år, faktiskt inte var så pjåkig! där gick hon omkring i godan ro. kände doften av nytt liv.
först hittade man väl inget. sedan tog man skiktröntgen. då kom budet; "du får vara glad om du överlever sommaren." och vad händer egentligen i ens liv? vad förändras? hur beter man sig? vad gör man? alla dessa frågor. och framförallt; kommer hon att bli bra?
läkaren gav inte mycket hopp, sedan träffade hon en ny och han sa att de skulle göra allt de kunde för att stoppa framfarten. de små orden gav hopp och hon var så glad över att dom faktiskt skulle göra något åt det och inte bara låta det gå! vilken lycko känsla   [: vad kan vara underbarare?
men sekunder tickar. och minuter går. och timmar bildas som slutligen gör dagar, veckor och månader oundvikliga.
"jag kan inte stå eller sitta upp längre", sa hon för några veckor sen. "så jag ligger helst och vilar."
trots strålning och cellgifter så övertogs organ av celler. de slogs ut. lungorna var tidigt drabbade. det hade spritt sig, det var långt gånget redan i början.
dom anhöriga? hela ens tillvaro rasar ihop. man faller. faller bort, bort från verkligheten, bort från livet. men man kommer sakta tillbaka. man reser sig. och på något sätt, fråga mig inte hur, för jag har inget svar! men på nåt vis så kommer man igen! man fortsätter leva.
och den 9 juli, kl 22.00 faller hon bort. bort från det jordiska. bort från soliga ängar. bort från sommarstugan. bort från sommaren. bort från gnistrande snö. bort från ett växande landskap. bort från allt materiellt. och man känner att allt rasar. ALLT dör ut. allt är tyst. en fullkomligt rivande, galen, hysterisk, skrikande tystnad som aldrig slutar! en tystnad där tårar bara kan döva en kort stund! en tystnad där skratt inte existerar! en tystnad som gör att du dör. och det föralltid. som gör att det känns som att nu är det slut, det är kört, det är hejdå, farväl, tack för allt med er!

"prat hjälper", säger den gamla damen. "det dövar min smärta en stund. att sitta ensam här i lägenheten gör att allt känns så mycket svårare. det är skönare med folk omkring sig. men det blir ju gärna att man gråter på natten."
den bortgångna kvinnans man sitter vid matsalsbordet. torkar tårarna ur ögonen med en servett, en näsduk kanske det är. och han mår inte bra. han ser sargad ut. hela hans själ är i uppror och han försöker skrika, försöker bryta sig ut, försöker leva upp till andras förväntningar men det går inte. ingen kan förvänta sig något nu.
och jag känner hur en stor klump växer till sig i halsen. hur en sten bildas i hjärtat. en sten som är så otroligt tung att bära på, känslan är obeskrivlig. att aldrig mer få se denna människa, röra vid henne, prata, dela tankar, glädje och sorg. det måste vara hemskt! han som inte har mycket kontakt med sin släkt, han som nästan inte har någon släkt över huvudtaget. han som hade allt tillsammans med henne. allt raserat. allt rämnat till marken. tillvaron i spillror. helt hjärtskärande. HELT OFATTBART.
"det är lättare att vara ensam", säger han som inte säger så mycket. "det är mycket värre tillsammans med folk."
det skäääär sig. som fingrar mot svarta tavlan. tänk er ett hjärta. som bara bryts i sönder. ett liv som rycks bort. som förlorar allt. som förlorar allt som någonsin betyder nåt. och sen folket som står bredvid, som måste fortsätta leva, trots omständigheter. som måste ta hand om kläder, om saker, om lägenheten. som måste känna lukten, komma på sig själv med olika saker. inse att det aldrig någonsin kmr bli som förut.. hur gärna man än vill. aldrig någonsin.  punkt.

Det kallas tvivel, det där som stör

Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör

och jag ser hur du tänker på nåt

hur du längtar dig bort

som en fågel i bur

En obehaglig distans

en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?

på fredag ska jag spela. och jag ska spela med glädje, med sorg, med bedrövelse, med gråten i halsen. jag ska visa världen att det finns nåt som heter liv. att det finns glädje, att det finns människor som betyder! som sätter otroliga spår och som man minns för alltid. sorger som man tror att man aldrig ska klara att kma över, men som man tillslut ändå kommer över. jag ska spela med handen på hjärtat. ser ni ängarna? ser ni dom solbeströdda ängarna breda ut sig under en klarblå himmel? känner ni vinden leda er, lyfta vingarna och visa vägen? det är känslan när jag spelar på riktigt. ni kmr kanske aldrig förstå. men så är det! så tack för musiken! tack för att man får uppleva saker med människor, tack för att man får träffa så många olika för varenda en är speciell. tack för själva livet.

en välgångs önskan som en väldigt speciell vän skrev;

må din väg, gå dig till mötes. och må vinden vara din vän. och må solen värma din kind. och må regnet vattna själens flod. och tills vi möts igen. må han hålla, hålla dig, i sin hand.