jag finns kvar
- Hjälp mig att ta steget, och ändå förbli den jag är :)
Vadfan är det egentligen? Jag känner att jag har noll koll på läget, på allt mellan oss. Visst, det är väl fan inte möjligt att jag ska kunna ha det heller när vi inte har pratat på ett par månader. Det är bara att glömma och gå vidare. Det är så jag vill se det. Har så mycket ilska som jag skulle vilja kasta på dig. Och då kan man fråga sig.. Varför ödsla sån tid egentligen. Den tanken har pumpat sig genom tankesystemet mååånga gånger. Det finns inget riktigt svar på den. Jag vill inte svara på den! Rakt på sak: FAN! Jag hatar att erkänna det men, jag tycker om dig. Sa jag nånsin nåt som fick dig att bli sån som du blev!? Och åter igen, varför sitter jag och ödslar tid på det här istället för att göra nåt åt det. Istället för att misslyckas antar jag att jag menar :p Det finns ju så många andra alternativ.
Och du är så förbannat ful och tråkig och vad i hela helvete ser XX hos dig? Om han ens har nåt vettigt svar på det. Jag vill såå gärna prata med han. Inte för att jag vet om det är värt det. Han är väl "gööööör" lyckig nu han :p Lr? Gissa vem jag hälsade på utanför biblioteket i stan för nån vecka sen då (A) undra om du nånsin tänker på det. Om du minns vem du såg ditt första stjärnfall med :p
Och undra om vi kommer nånvart i det här.
Vad tror ni?
